torsdag 21 mars 2013

Paus

Blev kallad till ett möte med Försäkringskassan igår där dom meddelar att jag har blivit anmäld av en anonym person till Försäkringskassan om att jag har en blogg och att jag renoverar ett hus. Därav är jag misstänkt för brott!!
 
Efter att jag kommit hem från mötet är jag i fullständig chock och tankarna snurrar. Från att ha gått från en tjej som var väldigt aktiv och spontan, snickartokig, inredningsintresserad, utflyktsfixare, mamma till 110%, socialt engagerad till att få min vardag att gå ihop överhuvudtaget är ett så stort steg att gå så det önskar jag inte min värsta fiende. Att leva med värk så gott som 24 timmar om dygnet är fruktansvärt. Det har varit en kamp för mig att lugna ner mig, inse mina begränsningar, be om hjälp för att klara av saker, dela upp mina sysslor, sluta med vissa sysslor m.m. Jag har ett jobb jag älskar, en familj jag älskar. Jag har många gånger fått lov att tacka nej eller ställa in trevliga kvällsarrangemang för att jag jobbat på dagen. Ska jag göra något med familjen får jag planera in det på mina "lediga" dagar. Jag kör aldrig bil mer än nödvändigt, jag tvättar inte vår tvätt längre, jag skurar inte golven, jag färgar inte mitt hår själv längre, jag lyfter inga tunga saker, jag bäddar inte rent i sängen längre, jag snickrar inte längre m.m. m.m. Det i sig är en sån stor frustation som skulle göra vem som helst sjukskriven bara för det. Att inte kunna göra alla vardagsysslor eller jobba normalt är förnedrande i sig och jag kommer inte kunna göra det mer bara för att jag inte får någon ersättning från Försäkringskassan.

Jag jobbar 25% fördelat på 3 dagar/vecka och det är vad min kropp klarar av just nu. Min handläggare på Försäkringskassan var medveten om sist vi sågs att jag skulle påbörja rehab på en specialistklinik som heter Skönvik och avvakta arbetstid etc. till slutet på mars när jag eventuellt hade varit klar på Skönvik eftersom det då skulle bli ytterligare en dag för mig att åka iväg på. Vi skulle då även ta med min läkare på det mötet. Jag åker till Skönvik på rehab 1 dag/vecka där det nu ingår i programmet att jag ska göra minst en energigivande aktivitet per dag. Det som ger mig energi är när jag kan få vara kreativ. Hade jag inte det och gjorde absolut inget mer än arbetade skulle jag vara sjukskriven för depression. Det är det sista lilla som ger mig något för mig själv. Mina vänner och anhöriga vet hur jag mår och fungerar vardagligdags. Det är ingenting som kan utrönas från en blogg. Jag äter inte en massa smärtstillande mediciner för att det är kul, det är egentligen mot mina principer att stoppa i mig en massa piller men utan dem skulle min vardag inte fungera. Medicineringen har provats att justeras neråt men det har inte fungerat utan jag är tvungen att ligga på den nivå jag gör idag.

Vad jag gör när jag är "kreativ" är något jag får planera in och dela upp på flera dagar. Att pyssla t.ex. en konservburk kan ta flera dagar. Att jag målar ett skafferi får jag ta lite i taget och uppdelat på flera dagar. Att jag gör ett inlägg på bloggen kan ta en hel dag då jag går och skriver lite då och då. Jag sitter inte still vid datorn utan avbrott timme efter timme, det går inte. Det är också något jag fått lära mig för det här med datorer är något jag har som intresse. Hade det varit skillnad om mitt intresse hade varit att lukta på blommor? Sen har jag bättre dagar och sämre dagar. Jag har till och med tagit semester från jobbet för jag inte har klarat av att gå dit. Ska jag sjukskriva mig ännu mer då? Jag planerar in klipptid så jag kan göra det i anslutning till jobb när jag "ändå" är iväg för jag behöver mina vilodagar. Får man inte åka iväg och klippa sig heller? Är jag för frisk för det? Vad menas att jag ska göra? Ligga i sängen och dra täcket över huvudet?
 
Det är inte jag själv som har satt mig i den här situationen. Jag har inte valt att bli påkörd av en annan bil. Jag är mitt i livet, mitt i karriären, jag har små barn som behöver mig till fullo. Ska jag inte då få rätt till tid att komma tillbaka? Min ekonomi är drabbad, vi får välja bort dyra alternativ som utlandsresor, det lilla extra m.m. Att man då frivilligt skulle avstå från att jobba är absurt.

Det värsta är nog att det dessutom är någon i min närhet som har gjort anmälan, mina närmaste vet vilket h-lvete jag har. Den personen hade gärna fått prata med mig, komma och hälsa på mig för att kunna förstå en smärta som inte syns. Jag har inte rätten att åka på loppis, göra ett blogginlägg, pyssla m.m. det likställs med att jag kan göra aktiviteter alltså kan jag arbeta. Inte räknat på hur lång tid det tar för mig att genomföra "mina aktiviteter". När energin äntligen har börjat komma tillbaka, jag känner att jag börjar få balans är jag tillbaka på ruta 1 igen där tårarna bara rinner och väller över kanten...


 

10 kommentarer:

  1. Men herregud ..finns det såna hemska personer som kan göra såna saker...
    ska man inte kunna få göra det man kan utan att nån ska lägga sig i.

    Hoppas det löser sig för dig
    Kramar till dig
    Rosa

    SvaraRadera
  2. Jag blir så FÖRBANNAD när jag hör vad du råkat ut för. Den här IDIOTEN är det nog egentligen synd om, för hon/han är antagligen både korkad och avundsjuk. Försök sopa påhoppet under mattan, förstår att det är jättesvårt. Men du är STARK, och ingen ska sätta sig på dig, eller hur!
    Sänder många styrkekramar!
    Agnetha

    SvaraRadera
  3. Vilka IDIOTER det finns!!! Stå på dig! De är bara avundsjuka i grund och botten, det lovar jag dig..för de TROR att du lever ngt lyxliv..jag vet precis vad du går igenom för jag har blivit lika utsatt själv....

    Kramar i massor! <3<3<3

    SvaraRadera
  4. Men du måste skoja;( Åååå vad arg jag blir;( Det är sjukt.

    Att vara kreativ är något läkande något en kreativ människa behöver göra för att må bra. Jag unnar dig det.

    En massa kramar och tankar till dig
    Annie

    SvaraRadera
  5. Jag blir helt tagen och rysligt FÖRBANNAD! Detta kan ju inte vara sant. Är det den förbannade svenska avundsjukan nu igen eller vad handlar det om? Då kan ju vederbörande som anmält dig ta över ditt liv för en vecka eller så. Frustrerande.
    Går själv sjukskriven just nu(dock bara en kort period för en ögonoperation)men det är ju inget man önskar sin värsta fiende ens...det är tråkigt, ensamt man känner sig inte social för fem öre. Så varför i hela fridens skull tror någon att du vill vara sjuk?
    Fortsätt blogga. Förtsätt berätta. Låt dig absolut inte tryckas ner av detta. Fortsätt med ditt liv. Jag hjälper dig gärna...blir vansinnig på sånt här!
    Massor kramar från mig
    Carina

    SvaraRadera
  6. Fy vilken situation du har hamnat i. Kan inte förstå hur det kan finnas så småaktiga människor. Jag driver nätmagasinet Livåleva och vi skulle gärna skriva om din situation. Du kan väl maila mig på liza.kettil@makemydayevent.se om det känns intressant. Hoppas verkligen att detta löser sig. Liza

    SvaraRadera
  7. Tänk att det finns någon som inte kan unna dig att må bra, att åter komma i gång och orka med något...

    Hoppas du orkar stå på dig och att du har vänner i din närhet som stödjer dig.

    SvaraRadera
  8. Nej men FY så urbota småaktigt!!!!!!!
    Det finns inte ord..........

    Stackars!
    Hoppas att det ordnar sig för dig!

    Allt kommer tillbaka sägs det....personen i fråga har något att vänta...
    Krya på dig!!
    Kram och all Lycka!!
    Ingrid

    SvaraRadera
  9. Tänker på dig! Idioter finns tyvärr lite varstans.
    kram Elisabeth

    SvaraRadera
  10. Men fy vad elaka människor det finns ute i världen. Så taskigt att sparka på den som redan ligger ner.
    Stora kramen till dig!!

    SvaraRadera

Tack för att du lämnar ett spår efter dig, det gör mig glad!

Kanske gillar du:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...